Så sitter jag hemma i min lilla lägenhet i Moheda igen tillsammans med mina tre älskade hundar! Om 1½ timma ska jag åka till stallet, blir nog att rida Kadde en liten stund idag.
Ikväll kommer Andreas hem och det ska bli så skönt och roligt! Han har insett under den veckan han har varit borta att han faktiskt inte hjälpt till så mycket här hemma och jag hoppes innerligt att han verkligen menade det och att det innebär att han ska hjälpa till mer. För jag har haft det riktigt slappt nu medans han varit borta när det gäller städningen.
Men det ska bli så roligt att han kommer hem, även om jag fasar att han inte kommer ändra på sig...
Nu har jag städat och diskat och även tvättat en omgång tvätt som jag nu ska ut och hämta i tvättstugan. Sen blir det en kort sväng med hundarna innan jag sticker till stallet.

Ha det gott!

Ciao

Alldeles nyss läste jag ett meddelande jag fått från en underbar vän på facebook.
Hon hade läst mitt tidigare inlägg här och det hon skrev till mig..Ja alltså jag blev så rörd. Det var inte mycket, men det lilla gjorde mig så glad. Och varför jag blev så rörd är att jag är inte van vid att andra verkligen bryr sig om mig. Och denna kvinna är så speciell, helt underbar och det gjorde att det blev ännu mer speciellt.
Det var hon som köpte min älskade Liz. Jag gillade henne med en gång, hennes sätt och personlighet. Och strax innan de skulle åka och vi sa hejdå så blev hon ledsen, ledsen för min skull. Och det är speciellt ska jag säga. Hon förstod verkligen att det va tufft för mig, att jag va så ledsen över att behöva sälja min bästa vän.
Jag skrev det till henne att varför ska alla som verkligen är snälla och omtänksamma bo så långt borta, som du?
Likadant med en annan kompis, Ida heter hon, som jag lärde känna när jag gick på Plönninge i Halmstad. Hon är också en skit go tjej och som verkligen bryr sig. Men hon bor långt uppåt, Gävle om jag inte minns fel.
Varför ska dem finnas så långt borta??
Jag har Mathilda här i alla fall. Jag är skit glad över att jag ha henne. Men jag önskar att vi kunde träffas varje dag som vi gjorde innan.
Förr hade jag min brorsdotter, vi var som systrar ett tag. Och hon var faktiskt min enda vän ett tag, enda vän jag umgicks med. Fan vad roligt vi hade ihop, men det skiljer 5 år mellan oss och det kunde ju ställa till det ibland, hehe. Men nu mera så har vi gått åt skilda vägar på något konstigt sätt. Det är inte samma som det va förut. Jag saknar det, det kan jag inte förneka. Men jag var faktiskt beredd på det om jag ska vara ärlig. Vi växer ju ifrån varandra även om någon av oss inte vill det. Men jag kommer alltid finnas där för henne om hon skulle behöva mig en dag...
När jag gick i skolan så fick vi tidigt lära oss den "Gyllene Reglen" som va "Så som du själv vill bli behandlad, ska du behandla andra"
Jag har ALLTID behandlat alla för snällt och alltid trott gott om alla människor. Och hur blev jag behandlad? Som om att jag inte var någonting mer än luft typ.
Den reglen slutade jag tidigt att tro på...

Det är därför jag hellre har djuren som vänner, man kan inte bli sviken av dem. De finns alltid där, även om dem inte pratar så vet man att man kan prata med dem utan att få dumma svar tillbaka.
Många gånger ville jag bara göra slut på mitt eländiga liv för ett par år sen. Men mina hästar gjorde att jag fick krafter till att förtsätta. Utan dem hade jag kanske inte levt idag?
Det är fortfarande mina hundar och hästar som gör mitt liv till en glädje även om dem också kan vara jobbiga.
Men djuren har skapat mer glädje till mig än vad människor i min närhet har gjort.
Därför känns det så konstigt när en person helt plöstligt verkligen bryr sig när ingen gjorde det innan...

Japp, jag sitter hemma hos morsan och är hundvakt medans hon, syrran och brorsan är nere i Holland fram och tillbaka. Ska hämta och lämna en Jack Russell Terrier. Ett byte med andra ord.
Kom hit igår kväll och de åkte vid fyra i morse.
Själv steg jag upp vid åtta efter en jobbig natt på soffan. Jag sover inte lika bra i en soffa, men vem gör det?
Vaknade och mådde skit rent ut sagt, sjukt trött, skallevärk och halsont. Och en rinnande näsa på det, yeah jätte roligt! Och vädret ute suger, regn och blåst. Och det gör ju inte det hela så mycket bättre.
Som ni märker så är jag inte på mitt allra bästa humör. Känner mig sjukt ensam som vanligt. Hundarna är inte till stort sällskap, jag vill kunna snacka med en människa också. Har velat snacka med Andreas men som inte har varit lika intresserad av att snacka med mig, nu är han nog antagligen på hans morsa inflyttningsfest. Jag har inte blivit bjuden, hon påstår att hon skickade ett meddelande på facebook till Andreas och många fler (men inte mig) där det stod att "Du/ni är bjudna på inflyttningsfest...." Varför fick inte jag en sån inbjudan? Och Andreas har heller inte fått något meddelande fast hon säger att hon skickade.
Visst nu kunde jag ju inte komma men ändå, hon kunde väl bjudit mig med? Men allvarligt, jag orkar fan inte bryr mig!! Jag skiter i vilket.
Men jag kan ändå inte ro för att jag bli ledsen, alltid ska jag bli utanför! Det förföljer tydligen mig, hela mitt jävla liv...
Det var som på Moheda dagarna så blev jag och Andreas bjudna på typ fest hos hans lillasysters pojkvän. Vi kom dit och satte oss i stora rummet. Men där satt vi och var liksom inte med i gänget. Och det tog starkt på mig, det påminde mig om skoltiden när vi satt i grupper och alla i min grupp snackade och planerade men ingen ville snacka med mig, de frågade inte mig ens om något, där satt jag på min stol som jag vore luft.
Som sagt det tog så starkt på mig att jag ville gå därifrån, fick även kämpa att hålla emot tårarna som kom. När vi väl kom därifrån så släpptes allt, tårarna bara rann nerför kinderna. Och det var då jag förstod, jag kommer aldrig kunna bli med i "gänget". Jag vet inte hur man ha roligt, jag kan inte ha roligt...
Jag kommer alltid vara den som sitter hemma med mina hundar...Andreas var den som festade och hade roligt, men nu efter att vi träffades så vill han också bara sitta hemma. Jag har tråkat ut honom och snart lär han också sitta där och inte veta hur man har roligt...
Nu har ni väl säkert tröttnat på mitt gnäll om min ensamhet, men det har verkligen tagit så hårt på mig och jag försöker att hålla det inom mig. Jag är inte den som pratar med någon när jag är ledsen. Jag har rätt svårt med det..Men att skriva har jag inte problem med att göra. Jag har skrivit dagbok i ca 10 år och det är där jag alltid har skrivit ner mina känslor eftersom jag aldrig hade någon att snacka med på den tiden.
Dagen idag har för övrigt varit rätt tråkig.
Men Hatchi fick mig att skratta rätt gott innan. Jag stod och höll på att hälla upp hundmat i en skål i köket. Hundmatstunnan står vid ett av köksfönstrerna och det stod öppet, utanför står det ett trädgårdsbord i plast och Hatchi som va ute blev helt galen när han hörde att jag höll på med mat. Så han satte upp framtassarna på bordet och skällde ett par gånger. Jag tittar ner i tunnan igen och häller i mat i en annan skål och sen när jag tittar upp så ser jag att Hatchi står i fönstret! Han hade hoppat upp på trädgårdsbordet och ställt sig i fönstret, hahaha. Där stod han och viftade glatt på svansen och undrade om han kunde få sin mat. Hahaha. Jag försökte säga till honom, låta bestämd. Men det hela var så roligt och han såg helt överlycklig ut så jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har en helt underbar hund!! Hahaha. Hur han nu kunde hoppa upp där vet jag inte, smidigt var det i alla fall för jag hörde inget som lät klumpigt i alla fall, haha. Men ett sånt bord är ju rätt högt liksom, nä jag fattar ingenting om hur han kunde hoppa upp.
Och jag önskade att jag hade kameran i närheten. Men den låg i jackfickan som hängde i hallen. Han hade hunnit hoppa in medans jag hade hämtat den.
Jag har verkligen haft turen att få två helt underbara hundar!! Minta är ju som hon är, hehe ^^
Hahaha aa alltså att se Hatchi står där i fönstret, ögonen som lyste av glädje och svansen gick som en liten propeller där bak, haha. Helt underbart!
Hundar kan verkligen få en att skratta och det när man verkligen behöver det som mest!

Det är något jag hatar, falska människor!
Vet inte hur många jag har träffat på i mitt liv som först är skit snälla och pålitliga men sen visa det sig att det är en falsk jävel.
Min barndoms kompis är en av dessa som jag lagt i falsk "högen".
Hon var skit schysst och vi hade roligt ihop. Sen visade det sig att hon snackade skit bakom ryggen på mig, även hennes morsa!
Tog genast avstånd från henne och började umgås med andra, detta skedde under skoltiden sista året på grundskolan.
Från att ha varit bästisar till att knappt snacka med varandra på något år.
Vi gick ut 9:an och vi snackade endast på msn. Jag flyttade tsm med morsan från det samhället någon månad efter skolavslutningen.
Så började jag ta kontakt igen ordentligt efter 1 år ungefär och ville så gärna att vi skulle börja träffas och umgås igen. Varför vet jag inte ens själv, så korkat!
Och vi bestämde dagen hon skulle komma till mig och hon sa att det skulle bli så roligt och hon längtade. Men så varenda jävla gång så säger hon dagen innan att det kommit ett förhinder, tex att dem ska in till stan eller något annat jävla påhitt.
Första gångerna accepterade jag det, men nu efter ett tio tal gånger då det hänt samma sak, en påhittad ursäkt att vi inte kan träffas har jag nu lagt ner allt. Vill inte snacka med henne, vill inte träffa henne.
Jag fattar inte varför jag la ner energi på att ens försöka få henne att vi skulle träffas. Nu senast så hade vi bestämt en lördag eller söndag att hon skulle komma till ridskolan så kunde vi rida ut en sväng, snacka minnen och ha trevligt. Ja jätte roligt sa hon på sms med flera glada smaileys efter.
Men så visade det sig att dem skulle på marknad den dagen, men tänkte att de är väl där mitt på dagen och vi skulle ändå inte träffas förrän kl 4 halv 5 på eftermiddagen. Ja sa hon det är ju en lösning när jag gav det föreslaget.
Sen hörde hon aldrig av sig mer! Efter det så bröt jag allt!! Svara inte på henne sms eller någonting. Jag blev så trött, det va sista chansen, sista chansen ifall hon ville ha kvar mig som vän. Men tydligen så vill hon inte vara det.
Hon kanske läser detta, men det skiter jag i. Då vet hon att jag är så grymt ledsen och besviken på henne. Men som om hon skulle bryr sig om det egentligen? Så känner jag!
Inte nog med det så känns det som en annan person inte gillar mig. Vem säger jag inte.
Alltid varit skit schysst och stöttande, ibörjan ska tilläggas. Nu har jag fått känslan av att hon inte gillar mig.
Vad har jag gjort? Jag har faktiskt inte gjort någonting, mer än att jag blev förbannad på att h*n snacka ut falsk skit. En grej tog vi upp och då bad h*n om ursäkt, h*n hade missförstått. Efter det så började jag ogilla h*n, men har ändå kunnat snacka och vara schysst.
Men som sagt, nu verkar det som att h*n inte gillar mig längre, har sett ett par tecken som kan tyda på det. Så jag skiter i denne. Men då vet jag vart vi har varandra liksom.
Även där kan jag uppleva falskhet från denna personen. Vara så schysst i början, sen snacka skit och sen säga att jag missförstod för att sen typ frysa ut mig.
Gaah, varför ska alltid jag råka på sånna här personer? Jag har aldrig gjort en fluga förnära på någon!
Blivit retad i ungefär under hela skoltiden. Aldrig haft några riktiga vänner som funnits kvar, de ha på ett eller sätt försvunnit efter någon månad. ALLTID varit ensam. Jag vet knappt hur man har roligt!!
Alla har bara kört med mig känns det som, utnyttjat mig för att jag så snäll som jag är. Jag är trött på det nu!
Men framför allt ledsen, ledsen på att människor jämt verkar vilja vara elak mot mig på ett eller annat vis...Varför? Kan jag ens lita på någon? Min enda vän jag har nu är Mathilda. EN vän! Men en vän jag inte umgås med på det viset, vi träffas bara i stallet någon gång i veckan. Men jag litar på henne till hundra procent och jag tycker om henne sjukt mycket som person. Hon är ärlig och hel schysst!!
Ska bara försöka sålla ut dem jag inte kan lita på...

Men ibland kan jag inte förstå vad som är meningen med det hela.
Mitt liv tex, ett liv jag ibland bara hatar! Har för det mesta bestått av motgångar. Nu börjar jag ser ljuset ur tunneln, men...Det finns alltid ett men..
Jag kommer inte riktigt överrens med Andreas. Jag älskar honom så otroligt mycket, men vi är så olika som personer som jag tidigare har berättat.
Denna vecka han har varit borta har varit härlig, jag har kunnat göra som jag vill och jag har framför allt kunnat hålla lägenheten ren! Något som tydligen är helt omöjligt när Andreas är här.
Vi förlovade hos i våras, jag kände en liten knut i magen då men tänkte att det bli väl bättre. Jag mådde bara sämre och sämre och till slut bröt jag upp förlovningen. Det kändes inte bra! Vårat förhållande är okej, men inte mer. Vi har oftast skit roligt ihop, men det verkar som ingen av hos vill anförtro sig till varandra. Ett förhållande innerbär inte bara att man ska älska varandra. Det är så mycket mer!! Ett mycket starkt vänskap där man litar fullt ut på varandra, har roligt ihop, lyssna på varandra och även att man pratar med varandra när det är något. Att bråka är något man nog faktiskt måste få göra. Men vårat bråk har numera lett till att någon av oss vill göra slut. Sist var Andreas på väg att ta bussen till Lammhult klockan åtta på kvällen och han visste inte om han någonsin ville komma tillbaka hit igen om han ens ville vara tillsamman med mig mer... 
Försökte stoppa honom men han ville åka, jag gick hemåt igen, tårarna sprutade och till slut satte jag mig ner på den kalla asfalten och bara grät. Då kom han tillbaka och ville snacka. Jag sa rätt ut "Att om du inte trivs med mig som den jag är så tycker jag att du ska lämna mig!" Jag hatar sånna här bråk även om dem är väldigt sällsynta. Men han valde att stanna kvar hos mig den kvällen, vi snackade och beslöt att han skulle åka till Lammhult på fredagen, alltså i fredags.
Som sagt, vi kommer inte lika bra överrens som vi gjorde förr. Jag saknar honom inte lika mycket som jag gjorde förr, visst saknar jag honom nu det gör jag. Men längtan är inte lika stark.
På måndag kommer han hem, jag längtar men ändå inte. Jag vet att då kommer det bli lika äckligt här hemma igen och det blir jag som får städa rent. Han sköter disken, när det passar honom. Kan stå överfullt med disk och stått i flera dagar innan han ens diska upp skiten!
Vi är för olika och jag vet att detta lär inte hålla för evigt. Även om jag så gärna vill, för jag älskar honom till tusen!! Han är en underbar kille med hjärtat på rätta ställe. Rolig, snäll och omtänksam. En kille som han kan vara svår att hitta.
Han har en väldigt god insida, men hjärnan är helt fel på honom om man säger så, hehe. Jag kan liksom inte förstå hur han tänker och varför han tänker som han gör ibland. 
Men jag hoppas verkligen att allt förändras, så som mitt liv i övrigt har förändrats..
Om du läser detta Andreas så ska du veta att jag verkligen älskar dig så otroligt jävla mycket! Du var den första som hjälpte mig att hitta vägen till ett bättre liv. Utan dig hade jag inte haft det jag har nu, jobb, lägenhet och hundarna.

Ja idag är det verkligen en helt underbart fin dag! Med strålade sol som värmer en aning. Precis kommit hem efter en promenad med hundarna, gick lite i samhället. Och det var så mysigt, hade kunnat vandra runt ett bra tag till. Men jag är lite trött efter att ha fått stressat som en dåre i stallet på morgonen. Hovslagaren kom och jag var ändå tvungen att ta bussen hem 10:40. De sista 6 spiltorna mockade jag på 20 min. Med ett genomsnitt på 3 min vid varje spilta. Undrar vart tusan jag fick den snabbheten ifrån ^^ Kan jag inte få den i vanliga fall också? Haha
Men jag blev ändå inte klar med allt, det enda jag inte hann göra va att fylla på höpåsar. Men jag ska till stallet igen vid tre, fylla dessa påsar, borsta en av pållarna och sen åka hem. Hade planerat att rida ut en sväng på Alectra men det var innan jag visste att hovlagaren skulle komma. Men jag vill inte stanna kvar i stallet så länge pga hundarna. Tycker så synd om dem att de få ligga här hemma ensamma så ofta. Så jag åker hem igen vid fem och då ska jag städa och plocka undan lite här hemma.
Ända sen Andreas åkte till Lammhult har det varit väldigt rent här. Har endast behövt diska en gång och dammsuga 2 ggr. Men inget mera, när han är här så får man ju typ storstäda 2 ggr i veckan. Hur kan man skräpa ner så mycket egentligen? De enda som skräpat ner nu är hundarna, det behövs verkligen dammsugas nu ^^ Ungefär varannan dag behöver jag göra det för att det ska vara fint här. Jag vill har det väldigt rent och snyggt. Klarar inte av när det bli för smutsigt eller stökigt, jag mår dåligt då.

En sak jag kom på häromdagen när jag fick ett brev hem från arbetsförmedlingen. Jag hade missat göra en grej som står i min handlingsplan och fick då hem den dära lappen där det står att dem inte har hört av mig på ett tag och undrar om jag fortfarande vill vara inskriven där.
Jag var ju på ett möte hos min handläggare för lite mer än en månad sen, vet ni vad han säger när jag sitter där? "Ja det är ju bra att du fått ett 50% jobb men du måste öka den procenten" Han vill att jag ska ha ett extra jobb! Innan var dem missnöjda med att jag inte hade jobb, nu har jag ett jobb men då är dem inte nöjda med det. Jag har som sagt inget körkort och få hela tiden anpassa mig efter busstiderna och dem går ju inte varje timma precis.
Jag har en buss 10:40 då jag kan ta hem, men missar jag den får jag gå och vänta på nästa buss som går 13:40. Så om jag då har ett annat jobb och kanske få börja runt kl 14, hur ska jag kunna hinna med det? 
Och att arbeta kvällar går verkligen inte. Jag är sjukt trött redan vid 7-8 tiden på kvällen, och sen ska jag upp klockan 5 på morgonen därefter.
Och att arbeta ett par timmar på eftermiddagen känns ju helt meningslöst. Men då gör jag ju inget annat än bara jobba och sover. Inte nog med det så är det jobbet jag har nu väldigt slitsamt! Jag är ju helt ensam att göra allt, så när jag väl kommer hem så är man ju rätt trött i kroppen och vill såklart vila sig lite.
Men detta förstår ju inte AF. Ändå vet min handläggare om att jag inte ha körkort och måste anpassa mig efter busstider. Men tydligen vet han inte att jobbet jag har nu är väldigt slitsamt och krävande.
För innan han sa detta att jag skulle ha ett extra jobb så frågade han mig ifall jag sökte jobb, "Ehh jag har ju ett jobb sa jag, så nej det gör jag inte"
Men det är jag visst tvungen att göra ändå!
Vad är det för värld vi lever i idag? Tydligen ska man bara jobba och jobba hela dagarna. Ingen respekt på att man faktiskt är en människa, en levande varelse och inte någon jävla maskin som kan hålla igång utan att behöva vila. Inte konstigt att så många människor måste bli förtids pensionärer för att dem har slitit ut sin kropp på ett eller annat vis.
Nä jag är så trött på detta!

Förstår inte varför människor säger att den är ett mentalt skräp. Nu det senaste så ska den till och med vara så rädd att den inte ens klara av att vara till sällskap. Vad är folk påstår egentligen? Jag har aldrig sett en rädd collie, men däremot väldigt osäker. Men det är väldigt sällan, så sällan att jag inte ens minns senast jag såg en. Och jag har varit involverad i rasen sen jag va 5 år. Jag har varit på många hundutställningar genom alla dessa år och stött på massor av collies. En riktigt stor hundutställning förekommer det massor av olika höga ljud och det händer något hela tiden en rädd hund hade inte ens klarat av det. Ett fåtal gånger har jag sett en osäker collie och då har det varit den så kallat moderna collien. Den moderna collien är även mer utställningsvariant, mer päls och är ofta mindre och med små söta huvuden.
Men att dra hela rasen över en kam och säga att den är mentalt skräp är bara ett falskt rykte. Visst förekommer det rädsla, men väldigt sällan. Och vad tänker man när man säger en rädd hund? Jag ser då en hund som vill fly från stället med svansen långt in under magen och nästan har panik. De jag har sett bär svansen lågt men inte in under magen, vill från stället eller visar obehag på att vistas där. Med andra ord osäker i situationen enligt mitt tycke.
Jag tycker bara det är så sorgligt att denna underbara ras har fått detta hemska rykte som den har fått bära med sig i flera år, efter Lassie filmen från -45 (har jag fått höra) Då collien blev så populär att det blev en mass avel.
Men collien är idag mycket bättre men det gäller att hitta en uppfödare som har bra mentalt och även att linjerna bakåt är bra.
Men som sagt, collien är hur underbar som helst om man bara gör sig tid till att lära känna den. Man får aldrig, aldrig jämföra den med andra brukshundar så som schäfer, rottweiler m.m Collien är en mjuk hund som alltid frågar först. Så jämför aldrig för det är HELT olika raser! Om ni frågar mig så passar inte collien in som bruksras även om man kan tävla lydnad, agillity, räddning m.m med den. Enligt mig så hör den hemma som sällskap, för den är nog världens bästa sällskapshund. En bättre vän kan man aldrig få! De lyssnar, förstår och tröstar.
Så ni som är en av dem som är emot rasen, ge den en chans. Den är bättre än vad ni tror eller kanske fått uppleva. Ni kanske haft oturen att träffa en av dessa sällsynta rädda collierna?
Men i verkligheten är den underbar!

Visst nu har det ju inte regnat på jätte länge så man ska väl inte klaga egentligen, men jag kan inte låta bli. Allting blir så tråkigt så fort det börjar regna. Vill bara sitta inne och fördriva tiden med en film eller annat.
Men samtidigt vill jag kunna gå lång promenader med hundarna utan att bli totalt dynsur, för både mig och hundarna. Jag som har lite päls på mina hundar också, i alla fall Atlas. Jätte kul att ta in honom i lägenheten känner jag. Får ju nästan ta fram hårfönen och torka honom torr :p
Men om det stämmer det som är sagt så ska det sluta regna framåt eftermiddagen, och jag ska tillbaka till stallet vid tre tiden. Har ju heldag idag. Känns som stalltjänst faktiskt =/
På tal om stalltjänst så ska jag ha det nu på söndag, men det visade sig att jag har ingen som kan köra mig dit på morgonen. Morsan som gjort det hittills ska vara borta hela helgen och kan då naturligtvis inte köra mig.
Och det verkar heller inte som att någon vill byta med mig, Mathilda hade nog gärna gjort det om hon inte skulle tävla den dagen.
Så jag vet inte vad jag ska göra, jag har sagt att jag inte kan ta mig dit på morgonen då borde väl någon vara så snäll och byta, eller? Jag hade utan tvekan gjort det om det hade varit någon annan som suttit i denna sits.
Men tydligen är väl inte alla som jag...
Så jag vet inte hur jag ska göra, sova över i stallet hade varit en lösning om jag inte hade haft hundarna här hemma. De kan ju inte vara ensamma hela natten och förmiddagen. Jag hade utan tvekat tagit cyklen och cyklat de 1,3 milen om jag inte råkat slarva bort nykeln till låset, plus att det är punka på ena hjulet... Varför kan jag inte få råd till körkort och bil? Varför ska just det vara så satans dyrt när människor är så beroende av det i dagsläget? Varför ska alltid jag vara så fattig?? :'(
Borsta i alla fall genom Atlas nyss, han blev så fine så, mattes bebbe ^^
Slänger in en bild på honom när han va valp och en från i våras =)
Fan vad jag saknar den tiden när det bara var han, jag och Andreas, vi hade så sjukt roligt ihop! Nu känns det som jag sviker honom...Han är min bästa vän <3