I onsdags fick jag uppleva en mycket obehaglig händelse. Andreas sa att jag ska vara glad att det inte ledde till våldtäckt. Tror dock inte att det hade gått så långt. Men jag va skit rädd och visste inte vad jag skulle göra medans mannen höll fast mig och kysste mig på munnen. Jag kom inte loss! När han väl släppte taget om mig kunde jag inte springa därifrån. Jag var långt hemifrån och inte hade jag mycket batteri kvar på mobilen så jag kunde ringa hem. Så jag fick stanna kvar i väntan på att mannen skulle köra hem mig igen. Då han dök upp bakom mig igen, började massera min axlar och kysste mig på halsen. Jag va stel som en pinne och totalt livrädd. Jag förmådde mig inte göra någonting. Jag började dock gå framåt och talade om att jag faktiskt ha pojkvän. Då tog han mig på brösten och sa att man måste passa på att ha lite roligt här i livet. Förklarade att jag håller inte på med sånt.
Jag var helt borta sen, ville bara åka hem igen. Stirrade blint framför mig.
Väl hemma vågade jag inte berätta något varken för  morsan eller för min äldre bror. Jag gick ner till stallet och smörjde in alla träns och sadlar. Tvungen att ha något att göra. Kaddes medryttare var där också så jag hade någon jag kunde prata med och tänka på helt annat. Morsan körde hem mig igen på kvällen. Andreas märkte med en gång att det va något med mig. Jag stirrade blint framför mig och va väldigt tystlåten. I mitt huvud spelades sig den obehaliga händelsen om och om igen.
Till slut fick han mig att berätta och då släpptes allt för mig. Jag grät och kände mig helt tom. Min underbara syster kom hit och vi pratade länge! Jag somnade inte förrän efter klockan två den natten.
Igår vaknade jag vid åtta och det första jag såg i mitt huvud igen var han, hur han höll fast mig och försökte kyssa mig på munnen.
Senare under dagen kändes det som allt bara hade varit en dröm, det känns inte verkligt.
Min mamma ringde mig..Min syster hade fått berätta allt, jag klarade inte av det. 
Mamma berättade att min pappa hade ringt till mannen och hade snackat med honom och tydligen ska mannen ångra sig något så enormt. Han bad tusen gånger om ursäkt.
Det kändes en aning bättre för mig.
Även idag kan jag komma på mig själv att jag bara stirra tomt framför mig. Händelsen utspelar sig fortfarande i mitt huvud i mellanåt. Jag sätter mig då tätt intill Andreas som håller om mig hårt. Då känner jag mig trygg igen och alla bilder i mitt huvud försvinner och jag känner en sådan enorm glädje över att jag ha Andreas. Min stora trygghet!!

Mannen vill jag nog aldrig mer träffa igen, beroende på hur jag kommer att gå vidare. Mitt mål att bli hovslagare är borta för jag kommer aldrig kunna åka ensam med okända män efter detta.

För mannen i fråga var min egna hovslagare som jag hade följt med för att lära mig. Nu är alltså det målet borta och vi sitter än en gång utan hovslagare...Den enda hovslagaren som kunde ha oss som kunder.

Men som sagt, få se hur jag gå vidare. Fast jag kommer aldrig kunna vara ensam med honom igen.