Jag försöker att inte skriva här varje gång jag är riktigt deppig. Inte så kul kanske att läsa när jag skriver om mina bekymmer hela tiden. Men idag vill jag verkligen skriva ner mina tankar och känslor jag har inom mig just nu.
Det första som dyker upp i huvudet är att jag är trött på mitt liv. Så fruktansvärt trött!! Min framtid ser mörk ut. Ingen utbildning = inget jobb = inga pengar = depprimerad = olycklig. 
Ska jag vara olycklig resten av mitt liv så vill jag ärligt talat inte leva.
Jag har åter igen blivit så ledsen att jag varit nära att skära mig. Men jag tänker på Andreas. Han blir så sårad. Men han sårar mig, varje dag!
Han har sårat mig nu...Mitt förtroende för honom är litet. Och det har han skapat själv.
Jag börjar få panik av att bo i en etta. Det ligger saker överallt! Jag försöker plocka undan mitt varje dag men Andreas är inte lika noga med det. Jag mår skit dåligt av att bo stökigt och äckligt. Jag har förklarat för Andreas att jag verkligen inte mår bra av det. Men det verkar som att han bara rycker på axlarna och fortsätter att leva ett liv som han vill leva. Jag vet inte vad jag ska göra nu...Jag sitter just nu så jävla långt ner i skiten, jag orkar inte ha det såhär längre.
Mitt största önskan är PENGAR! Jag vill inte leva fattig längre.. Jag vill inte!!
Jag vill kunna shoppa utan att behöva tänka på vad det kostar och om man har pengar kvar till mat.
Jag gråter i tysthet varje dag. Varje dag fäller jag ett par tårar..Men utåt försöker jag vara stark och glad. Vill inte att min familj ska se att jag är olycklig. Andreas ser att jag är ledsen, han ser mig ofta gråta. Han frågar vad det är, och han får samma svar varje gång. Att jag vill ha pengar!!
Behöver köpa kläder och skor nu till sommaren. Har bara en massa gamla fula kläder. Skor har jag inga, inga som jag kan använda nu när det bli vår. Inga härliga sommarskor.
Fan jag pallar inte mer, jag gör inte det.
Jag jobbar som ett jävla djur varenda jävla dag och min lilla fjuttiga lön på närmare 8000 kommer jag ingenstans på.
Jag har fått tips om att jag kan få vikarie jobb som undersköterska i Rydaholm. Jag har provat på att jobba inom det yrket på Lyckanshöjd i Lammhult. Jag blev så avskräckt att jag vill aldrig mer jobba som det igen. Men lönen är bättre..Sen känner jag att jag kommer inte långt som vikarie. Hoppa in när ingen annan kan. Hur ofta då? ca 5 ggr i månaden? Yeah vilken lön man får...
Jag har fått pressen att ändå flytta till Rydaholm. Till en viss del vill jag det, närmare hästarna och jag får en vän att umgås med. Min syster Malin. Men sen då? Rydaholm är en skithåla!! Knappt ingen affär.
Jag trivs bra här i Moheda trots att jag inte ha någon vän mer än Andreas. 
Visst jag har en chans att få ett jobb, men tänk om jag inte trivs med det ändå. 
Jag känner att jag kan likväl sitta här som där...
Andreas följer dock inte med om jag vill flytta. Så då förlorar jag honom. Vinst eller förlust...Både och.

Dessa problem jag har är tillräckligt stora och jag försöker undvika nya. Kommer det nya så gör jag hellre mig av med dem om det går. Jag orkar inte med tjafs eller annat. De problem jag har gör att jag vill att allt annat ska flyta på. Gör det inte det så tack och hej. Jag orkar inte liksom inte.

Nu har jag fällt ett par tårar, skrivit ut mina känslor och det känns redan bättre..

Vad folk tycker om det jag skrivit/skriver skiter jag fullständigt i!