Mina känslor är nu som en berg och dalbana. En sekunden känner jag mig glad och i nästa vill jag bara sätta mig ner och gråta.
Det är troligtvis för att det är inte okej längre mellan mig och Andreas. Vi glider isär har vi märkt, något som jag verkligen inte vill men man kan inte styra sådant.
Om ingen bättring sker så vet jag hur det kommer att sluta.
Just nu vill jag bjuda honom på bio eller köpa en bukett rosor. Men pengarna räcker inte till. Fan vad jag hatar det! Alltid så, pengarna räcker inte till.
Troligtvis därför vi glider isär. Vi kan aldrig åka och göra något tillsammans. Vi sitter här hemma dag in och dag ut. Jag jobbar och sen åker tillbaka för att rida. Mina dagar är alltid fullbokade.
Också en orsak till att vi glider isär, jag är sällan hemma.
Blää vad jag är trött på detta. Jag älskar honom så himla mycket. Han är ju i Lammhult, något som jag både gillar och inte gillar. Jag saknar honom och vill att han ska komma hit men när han är här så blir det snabbt nerstöckat i lägenheten och jag orkar inte gå runt att plocka undan/bort efter honom hela tiden. Jag har liksom nog med det jag har känner jag.
Nu ska jag dammsuga, hallen är fullt med grus efter hundarna. Blir det nu när det är blött på vägarna, då fastnar det grus på tassar, ben och i pälsen under magen. Så efter varje promenad så har dem fått ligga i hallen så slipper gruset dras runt över hela lägenheten, samla det på ett ställe.

Men jag hoppas att det bli bättre mellan mig och Andreas, men nu ser det mörkt ut...Vi älskar varandra och det är i alla fall något.