Vet ni vad jag hatar? Jo det är när en påminnelse på en räkning dimper ner i brevlådan!
Jag är super noga att betala mina räkningar. Det är första prioitering varje månad!
Men så häromdagen så kom jag och tänka på en räkning som jag totalt glömt bort att betala! Jag fick jätte panik och började leta efter räkningen men hittade inte den, och det gjorde att jag fick ännu mera panik.
Och började skälla ut mig själv hur i helvete jag kunde glömt att betala den, jag som är så noga. Och inte nog med det, slarva bort lappen på det. Förbannad på mig själv så fick jag inse att jag blev tvungen att vänta på påminnelselappen.
Och idag damp den ner i brevlådan. Så nu när jag precis hämtade posten och öppnade det kuverten med påminnelselappen i så satte jag mig och betalade den med en gång. Smidigt när man har internetbank.
Så nu är den betald och en börda från mina axlar försvann. Men jag har så dåligt samvete för att jag glömde den.
Visst alla kan vi glömma, men jag vill inte glömma. Framför allt så får jag inte glömma betala en räkning! Jag ska inte hamna hos krono, aldrig någonsin!!

Ja, vad ska jag säga. Efter jag skrev förra inlägget ringde jag upp Andreas och frågade vart han var. Han spelade helt kall men jag kommer inte ihåg vad han sa mer än att han svarade en gång "vadå jag trodde du hatade mig"
Då svarade jag bara att kom hem när du känner för det så la jag på luren och bröt ihop fullständigt, föll ihop på golvet och stortjöt. Hörde då hur han kom in, men jag kunde inte hålla tårarna tillbaka för det.
Jag var för ledsen, det var droppen. Nu orkade jag inte mer.
Han kom fram och lyfte upp mig och höll om mig.
Jag hade bara lust att banka på honom. Men istället frågade jag honom varför han sa så, flera gånger...
Varför han spelade så kall, varför han ibland inte verkade bryr sig.
Vi redde på någotvis ut det hela men blev störda då hans farsa kom hit, vi skulle åka med honom in till Växjö. Så det var ju bara att torka tårarna och göra sig iordning.
Vi blev avsläppta vid City Gross medans hans farsa åkte till ett möte.
Där hade jag som mål att bara handla ett vintertäcke till Kadde. Men gissa vad vi kom ut med förutom det?
Två st mattor, adventsljusstakar 2 st, 2 tuggben till hundarna och tre andra små saker. Och allt detta för 1500 spänn!!! Vintertäcket kostade 500, adventsljusstakarna 200 kr/st, mattorna runt 200 kr. Olika längder på dem och därför olika priser. Och de andra kommer jag ej ihåg priserna på :p
Jag mådde så fruktansvärt dåligt när jag gick där inne och fyllde kundvagnen med detta. Jag som endast skulle köpa ett täcke.
Jag är så fruktansvärt snål när det gäller att shoppa! Jag kanske sitter med 2000 spänn och hittar ett par skor för 300 kr och jag verkligen behöver skor och dessa gillade jag verkligen. Men så blir jag snål och tänker att, jag har ju ett par gamla gympadojjor (som läcker in vatten ska tilläggas xD ) Dem kan jag ju använda en månad till. Haha så tänkte jag när jag handlade skor förra månaden.
Och just för att jag är så snål så hatar jag att shoppa! Jag kan inte göra det för att jag tycker det är kul, det enda jag tänker på är att jag handlar upp en massa pengar som jag kanske behöver till mat senare. Ja det är hemskt :p
Men så är det nog när man haft det tufft här i livet. Har ju alltid haft ont om pengar, så pengar till mat har alltid gått i första hand. Att handla till mig själv tex kläder är rena lyxen.
Man kan ju inte kalla mig shopping galen precis xD
Och nu måste jag snarast faktiskt köpa mig lite kläder och skor. Skorna jag köpte är jag inte nöjda med =/

Ännu en gång är har jag fått många läsare och det gör mig så himla glad, stort tack till er =)

Det är så många tankar som snurrar i huvudet just nu och har gjort det ett tag. Och jag har ingen direkt som jag känner att jag kan tala med.
Därför skriver jag det här, måste få det ur mig.
Har försökt prata med Andreas men han blir oftast sur/arg på mig.
Jag har haft på känn att hans morsa inte gillar mig längre, jag själv vill inte fråga henne för svaret lär ju vara "Nej jag har inget emot dig"
Därför har jag pratat med Andreas om detta, men aldrig frågat honom om han kan fråga henne utan berättat hur jag har mått. Och jag mår fortfarande skit. Känns fruktansvärt att gå med tanken att någon kanske inte gillar en.
Jag får ibland kämpa för att inte börja gråta och tänkt flera gånger vad jag kan har gjort för fel. Men jag kan inte komma på något.
Så sa Andreas att han ska snacka med henne. Men det har han inte gjort.  Och detta sa han för typ 1 månad sen.
Och nu mår jag så dåligt över det hela, sämre än innan.
Nu på jobbet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.  Mockade och grät samtidigt och funderade på vad jag kan ha gjort för fel. Det är hemskt!
Inte nog med det så visar Andreas inget intresse när jag snacka med honom. Jag kan berätta något som kanske va jätte roligt. Han tittar på tv och sen när jag berättat klart och bli tyst så säger han "Fortsätt jag lyssnar"  Jag är redan klar säger jag då, svaret jag få tillbaka är typ "jaha" .
Det glädjande känslan man hade för den roliga händelsen försvinner helt...
Oftast när jag snackar med honom så kan han helt plöstligt bli skit sur och säger åt mig att sluta tjata.
Tex igår kväll.
Han ha fått låna ett par kryckor av sin morsa pga foten. Men han behöver inte använda dem så han har ställt dem mot bordet som står brevid sängen. Eftersom lägenheten är så pass liten och dem står dumt till så bad jag honom att flytta på dem, jag var inte irriterad på någotvis utan lät helt normal i tonen.
Så svara han: Vart ska jag ställa dem då?
Jag: Jag vet inte, förrådet kanske (vi har väldigt ont om utrymme att lägga undan saker så förrådet brukar vi lägga in allt vi inte använder)
Han: Jag kan inte gå bort med dem dit vet du väl. 
Jag bli lite fundersam och undra såklart vad han menar när han tidigare gått med mig neråt till ica utan problem. Att gå till förrådet 50 m härifrån borde ju inte vara svårt.
Så jag frågar honom då vad han menade med det. 
Skit samma säger han och lät irriterad.
Jag undrade ju fortfarande såklart vad han menade så jag bad honom att förklara.
Då tände han till och sa åt mig att sluta tjata och att han inte ville berätta.
Jag blev jätte förvånad och såklart skit ledsen och tårarna kom med en gång.
Frågade varför han blev så arg och han svarade att jag tjatade på honom.
Detta är inte första gången han bli arg på mig när jag snacka med honom.
Nu när jag kom hem från jobbet så berättade jag för honom att nu mår jag skit och vill att du snacka med din mamma. Kommer inte ihåg allt men det hela slutade med att han blev skit förbannad och det sista han sa innan han lämnade lägenheten va "Jag har försökt prata med henne men hon byter bara samtalsämne"
Ännu mer misstänktsamt om att hon inte gillar mig.
Så nu är han ute någonstans, jag sitter här och bölar och undrar vad tusan som har hänt med honom.
Varför gör han såhär mot mig? Älskar han mig fortfarande?, jag börjar undra.
Frågar jag honom så är svaret "Självklart" (i kort sammanfattning)
Jag vet inte hur länge jag orkar med detta. Jag älskar honom så otroligt jävla mycket, vill ofta mysa och har trevligt. Ber honom ofta att lägga sig brevid mig när jag ska gå och lägga mig så att vi kan snacka lite och mysa. Jag tycker det är så mysigt säger jag.
Jag tycker det är mysigt att ligga brevid dig med sa han igår kväll, men han satt fortfarande kvar framför datorn. 
2 ggr max han har kommit och lagt sig brevid. Jag vet att han är uppe lite längre än jag och jag begär inte att han ska lägga sig när jag gör det. Men ibland är det mysigt att han ligger där brevid när jag ska somna, tryggt och härligt liksom. Ligger och hålla om varandra, snacka lite och så...
Men han vill inte...
Förut ÄLSKADE han att hålla om mig. Jag kunde vakna mitt i natten av att han kom med sin arm och drog mig tätt intill honom och att han kysste på mig axel. Nu ligger han med ryggen vänd mot mig varje natt och när han ska gå och lägga sig. Brukar ibland vakna på natten och försöker då hålla om honom på någotvis, men oftast ligger han lite konstigt så det blir bara att jag kan armen lite som håller om, men jag kan inte ligga tätt intill.
När jag fråga honom ifall han kan hålla mig så säger han att han bli täppt i näsan så han måste ligga med ryggen vänd mot mig för att få luft.
Han är en underbar människa! Omtänksam, rolig, frukstansvärt snäll, lätt för att skratta. Enda stora nackdelen är att han är lat.
Men jag älskar honom för det! Han finns där för mig när jag är ledsen, han försöker få mig att bli glad igen.
Jag vill inte leva ett liv utan honom. Jag älskar honom för mycket!!!!!
Men älskar han mig? Och varför behandla han mig på detta viset? Varför gillar hans morsa inte mig? Varför kan han inte vara ärlig mot längre? Så många frågor jag vill ha svar på. Svar jag nog aldrig kommer få ett riktigt svar på...