Japp, jag sitter hemma hos morsan och är hundvakt medans hon, syrran och brorsan är nere i Holland fram och tillbaka. Ska hämta och lämna en Jack Russell Terrier. Ett byte med andra ord.
Kom hit igår kväll och de åkte vid fyra i morse.
Själv steg jag upp vid åtta efter en jobbig natt på soffan. Jag sover inte lika bra i en soffa, men vem gör det?
Vaknade och mådde skit rent ut sagt, sjukt trött, skallevärk och halsont. Och en rinnande näsa på det, yeah jätte roligt! Och vädret ute suger, regn och blåst. Och det gör ju inte det hela så mycket bättre.
Som ni märker så är jag inte på mitt allra bästa humör. Känner mig sjukt ensam som vanligt. Hundarna är inte till stort sällskap, jag vill kunna snacka med en människa också. Har velat snacka med Andreas men som inte har varit lika intresserad av att snacka med mig, nu är han nog antagligen på hans morsa inflyttningsfest. Jag har inte blivit bjuden, hon påstår att hon skickade ett meddelande på facebook till Andreas och många fler (men inte mig) där det stod att "Du/ni är bjudna på inflyttningsfest...." Varför fick inte jag en sån inbjudan? Och Andreas har heller inte fått något meddelande fast hon säger att hon skickade.
Visst nu kunde jag ju inte komma men ändå, hon kunde väl bjudit mig med? Men allvarligt, jag orkar fan inte bryr mig!! Jag skiter i vilket.
Men jag kan ändå inte ro för att jag bli ledsen, alltid ska jag bli utanför! Det förföljer tydligen mig, hela mitt jävla liv...
Det var som på Moheda dagarna så blev jag och Andreas bjudna på typ fest hos hans lillasysters pojkvän. Vi kom dit och satte oss i stora rummet. Men där satt vi och var liksom inte med i gänget. Och det tog starkt på mig, det påminde mig om skoltiden när vi satt i grupper och alla i min grupp snackade och planerade men ingen ville snacka med mig, de frågade inte mig ens om något, där satt jag på min stol som jag vore luft.
Som sagt det tog så starkt på mig att jag ville gå därifrån, fick även kämpa att hålla emot tårarna som kom. När vi väl kom därifrån så släpptes allt, tårarna bara rann nerför kinderna. Och det var då jag förstod, jag kommer aldrig kunna bli med i "gänget". Jag vet inte hur man ha roligt, jag kan inte ha roligt...
Jag kommer alltid vara den som sitter hemma med mina hundar...Andreas var den som festade och hade roligt, men nu efter att vi träffades så vill han också bara sitta hemma. Jag har tråkat ut honom och snart lär han också sitta där och inte veta hur man har roligt...
Nu har ni väl säkert tröttnat på mitt gnäll om min ensamhet, men det har verkligen tagit så hårt på mig och jag försöker att hålla det inom mig. Jag är inte den som pratar med någon när jag är ledsen. Jag har rätt svårt med det..Men att skriva har jag inte problem med att göra. Jag har skrivit dagbok i ca 10 år och det är där jag alltid har skrivit ner mina känslor eftersom jag aldrig hade någon att snacka med på den tiden.
Dagen idag har för övrigt varit rätt tråkig.
Men Hatchi fick mig att skratta rätt gott innan. Jag stod och höll på att hälla upp hundmat i en skål i köket. Hundmatstunnan står vid ett av köksfönstrerna och det stod öppet, utanför står det ett trädgårdsbord i plast och Hatchi som va ute blev helt galen när han hörde att jag höll på med mat. Så han satte upp framtassarna på bordet och skällde ett par gånger. Jag tittar ner i tunnan igen och häller i mat i en annan skål och sen när jag tittar upp så ser jag att Hatchi står i fönstret! Han hade hoppat upp på trädgårdsbordet och ställt sig i fönstret, hahaha. Där stod han och viftade glatt på svansen och undrade om han kunde få sin mat. Hahaha. Jag försökte säga till honom, låta bestämd. Men det hela var så roligt och han såg helt överlycklig ut så jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har en helt underbar hund!! Hahaha. Hur han nu kunde hoppa upp där vet jag inte, smidigt var det i alla fall för jag hörde inget som lät klumpigt i alla fall, haha. Men ett sånt bord är ju rätt högt liksom, nä jag fattar ingenting om hur han kunde hoppa upp.
Och jag önskade att jag hade kameran i närheten. Men den låg i jackfickan som hängde i hallen. Han hade hunnit hoppa in medans jag hade hämtat den.
Jag har verkligen haft turen att få två helt underbara hundar!! Minta är ju som hon är, hehe ^^
Hahaha aa alltså att se Hatchi står där i fönstret, ögonen som lyste av glädje och svansen gick som en liten propeller där bak, haha. Helt underbart!
Hundar kan verkligen få en att skratta och det när man verkligen behöver det som mest!

 

Annika Ström

23 oktober 2010 19:00

Ja Sofie det är inte lätt att alltid passa in i "gruppen". Jag vet hur det kan kännas. Ibland när det var fest eller en resa på Mårtens gamla arbete så pratade alla med varandra men inte med oss. Alltid satt de andra tillsammans men vi fick inte vara med i anacket. Likadant med resan till London. Vi fick bo en egen våning alla andra bodde på samma under oss. De groggade och träffades i ett rum dit vi inte var bjudna.
Hoppas bara tt det kommer att ordna sig för dig. Kanske om du hade ett annat arbete med andra jobbarkompisar som du kunde umgås med på fritiden eller ringa och snacka lite "skit" med.
kram från oss.
Du, att han kunde hoppa upp på bordet förstår jag. de har ju långa ben som attan. Ett enkelt skutt så.....

 

Daniella Swenson

24 oktober 2010 11:28

Hej Sofie!
Vi gick någon vecka på Plönninge ihop, jag har med intresse följt dig i ditt liv. Jag tycker du har en stark personlighet, är driftig som klarar av att ha så många fina djur, det är inte många i din ålder som hade klarat det. Det är synd att du känner dig så ensam, det ska ingen behöva göra. Det finns hjälp att få, ett litet tips är även att ta sig in i någon ungdomsgrupp så att du blir en del i något. Ditt jobb, ditt ansvar med djuren gör vad jag förstår det som att du inte kommer ut och träffar människor.

Jag önskar dig varmt lycka till, finns här om det är något. Glöm inte bort att du är värdefull och att du är viktig här och nu...

Sofie Peterson

24 oktober 2010 13:57

Tack snälla för dina vänliga ord! Länge sen vi hördes av, trodde du hade glömt bort mig, haha.
Mitt liv är verkligen som en stor berg och dal bana. Ena dagen perfekt och andra dagen fruktansvärd. Och nu har jag tydligen kommit in i en depression, tänkt för mycket helt enkelt. Så länge jag sluta att tänka på hur mitt ser ut och hur det har varit så känns det bättre.
De veckorna vi på plönninge umgicks var hur roliga som helst. Blev så ledsen när du slutade. Men roligt att du ändå liksom finns kvar här om du förstår vad jag menar.
Åter igen tack för dina vänliga ord, det värmde och efter dem som skrivit till mig inkl du har gjort mig gladare.
Många kramar

 

Daniella Swenson

24 oktober 2010 16:46

Allas liv är som en berg - och dalbana ibland. Det viktiga är att försöka komma ihåg de ljusa stunderna, låta de insperera när livet känns tufft.

Jag skulle gärna finnas med på fler sätt i ditt liv än vad jag gör nu. Vi skulle kunna börja maila om du är intresserad, sedan se vad detta leder till.

Kramar

Sofie Peterson

25 oktober 2010 20:22

Ja det är ingen som har ett perfekt liv.
Dessvärre glömmer jag bort de positiva händelserna, ibland.

Du kan ju få min msn, men jag sitter knappt aldrig där inne längre

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har tröttnat på denna blogg så jag har gjort en ny på en annan bloggsidaFör er som vill följa den så länkar jag till denhttp://varmblod90.blogspot.com/ Ha det gott! ...

Idag tog jag med mig kameran till stallet. Blev inte många bra kort. Lär mig som sagt att ha rätt inställningar. Men det var så rofyllt att bara stå/sitta där och fotografera! Älskar det!! Tog bara på hästarna. När jag gick in till dem stora hästarna...

Har bestämt mig för att börja fotografera igen, imorgon närmare bestämt. Jag älskar verkligen att fota. Men på sistone har mitt självförtroende varit lågt och bilderna blivit dåliga. Har inte haft någon ide alls på vad jag kan fotografera. Varit helt...

Min längtan efter ett härligt dressyrpass med Kadde är så stort. Vill inget hellre än att rida dressyr just nu. Tittar ofta på bilder och filmer från tiden på ridskolan där vi tränade, varje gång hugger det tag i hjärtat av saknad och längtan. Det gö...

Så är vi inne på ett nytt år. Firade inte nyår i år heller. Förstår inte vitsen riktigt varför man ska fira. Dricka och bli full, varför? Gjorde det en gång, ALDRIG MER!! Jag var dock uppe för hundarnas skull. När raketerna började smälla vid tolv så...