Alldeles nyss läste jag ett meddelande jag fått från en underbar vän på facebook.
Hon hade läst mitt tidigare inlägg här och det hon skrev till mig..Ja alltså jag blev så rörd. Det var inte mycket, men det lilla gjorde mig så glad. Och varför jag blev så rörd är att jag är inte van vid att andra verkligen bryr sig om mig. Och denna kvinna är så speciell, helt underbar och det gjorde att det blev ännu mer speciellt.
Det var hon som köpte min älskade Liz. Jag gillade henne med en gång, hennes sätt och personlighet. Och strax innan de skulle åka och vi sa hejdå så blev hon ledsen, ledsen för min skull. Och det är speciellt ska jag säga. Hon förstod verkligen att det va tufft för mig, att jag va så ledsen över att behöva sälja min bästa vän.
Jag skrev det till henne att varför ska alla som verkligen är snälla och omtänksamma bo så långt borta, som du?
Likadant med en annan kompis, Ida heter hon, som jag lärde känna när jag gick på Plönninge i Halmstad. Hon är också en skit go tjej och som verkligen bryr sig. Men hon bor långt uppåt, Gävle om jag inte minns fel.
Varför ska dem finnas så långt borta??
Jag har Mathilda här i alla fall. Jag är skit glad över att jag ha henne. Men jag önskar att vi kunde träffas varje dag som vi gjorde innan.
Förr hade jag min brorsdotter, vi var som systrar ett tag. Och hon var faktiskt min enda vän ett tag, enda vän jag umgicks med. Fan vad roligt vi hade ihop, men det skiljer 5 år mellan oss och det kunde ju ställa till det ibland, hehe. Men nu mera så har vi gått åt skilda vägar på något konstigt sätt. Det är inte samma som det va förut. Jag saknar det, det kan jag inte förneka. Men jag var faktiskt beredd på det om jag ska vara ärlig. Vi växer ju ifrån varandra även om någon av oss inte vill det. Men jag kommer alltid finnas där för henne om hon skulle behöva mig en dag...
När jag gick i skolan så fick vi tidigt lära oss den "Gyllene Reglen" som va "Så som du själv vill bli behandlad, ska du behandla andra"
Jag har ALLTID behandlat alla för snällt och alltid trott gott om alla människor. Och hur blev jag behandlad? Som om att jag inte var någonting mer än luft typ.
Den reglen slutade jag tidigt att tro på...

Det är därför jag hellre har djuren som vänner, man kan inte bli sviken av dem. De finns alltid där, även om dem inte pratar så vet man att man kan prata med dem utan att få dumma svar tillbaka.
Många gånger ville jag bara göra slut på mitt eländiga liv för ett par år sen. Men mina hästar gjorde att jag fick krafter till att förtsätta. Utan dem hade jag kanske inte levt idag?
Det är fortfarande mina hundar och hästar som gör mitt liv till en glädje även om dem också kan vara jobbiga.
Men djuren har skapat mer glädje till mig än vad människor i min närhet har gjort.
Därför känns det så konstigt när en person helt plöstligt verkligen bryr sig när ingen gjorde det innan...

Japp, jag sitter hemma hos morsan och är hundvakt medans hon, syrran och brorsan är nere i Holland fram och tillbaka. Ska hämta och lämna en Jack Russell Terrier. Ett byte med andra ord.
Kom hit igår kväll och de åkte vid fyra i morse.
Själv steg jag upp vid åtta efter en jobbig natt på soffan. Jag sover inte lika bra i en soffa, men vem gör det?
Vaknade och mådde skit rent ut sagt, sjukt trött, skallevärk och halsont. Och en rinnande näsa på det, yeah jätte roligt! Och vädret ute suger, regn och blåst. Och det gör ju inte det hela så mycket bättre.
Som ni märker så är jag inte på mitt allra bästa humör. Känner mig sjukt ensam som vanligt. Hundarna är inte till stort sällskap, jag vill kunna snacka med en människa också. Har velat snacka med Andreas men som inte har varit lika intresserad av att snacka med mig, nu är han nog antagligen på hans morsa inflyttningsfest. Jag har inte blivit bjuden, hon påstår att hon skickade ett meddelande på facebook till Andreas och många fler (men inte mig) där det stod att "Du/ni är bjudna på inflyttningsfest...." Varför fick inte jag en sån inbjudan? Och Andreas har heller inte fått något meddelande fast hon säger att hon skickade.
Visst nu kunde jag ju inte komma men ändå, hon kunde väl bjudit mig med? Men allvarligt, jag orkar fan inte bryr mig!! Jag skiter i vilket.
Men jag kan ändå inte ro för att jag bli ledsen, alltid ska jag bli utanför! Det förföljer tydligen mig, hela mitt jävla liv...
Det var som på Moheda dagarna så blev jag och Andreas bjudna på typ fest hos hans lillasysters pojkvän. Vi kom dit och satte oss i stora rummet. Men där satt vi och var liksom inte med i gänget. Och det tog starkt på mig, det påminde mig om skoltiden när vi satt i grupper och alla i min grupp snackade och planerade men ingen ville snacka med mig, de frågade inte mig ens om något, där satt jag på min stol som jag vore luft.
Som sagt det tog så starkt på mig att jag ville gå därifrån, fick även kämpa att hålla emot tårarna som kom. När vi väl kom därifrån så släpptes allt, tårarna bara rann nerför kinderna. Och det var då jag förstod, jag kommer aldrig kunna bli med i "gänget". Jag vet inte hur man ha roligt, jag kan inte ha roligt...
Jag kommer alltid vara den som sitter hemma med mina hundar...Andreas var den som festade och hade roligt, men nu efter att vi träffades så vill han också bara sitta hemma. Jag har tråkat ut honom och snart lär han också sitta där och inte veta hur man har roligt...
Nu har ni väl säkert tröttnat på mitt gnäll om min ensamhet, men det har verkligen tagit så hårt på mig och jag försöker att hålla det inom mig. Jag är inte den som pratar med någon när jag är ledsen. Jag har rätt svårt med det..Men att skriva har jag inte problem med att göra. Jag har skrivit dagbok i ca 10 år och det är där jag alltid har skrivit ner mina känslor eftersom jag aldrig hade någon att snacka med på den tiden.
Dagen idag har för övrigt varit rätt tråkig.
Men Hatchi fick mig att skratta rätt gott innan. Jag stod och höll på att hälla upp hundmat i en skål i köket. Hundmatstunnan står vid ett av köksfönstrerna och det stod öppet, utanför står det ett trädgårdsbord i plast och Hatchi som va ute blev helt galen när han hörde att jag höll på med mat. Så han satte upp framtassarna på bordet och skällde ett par gånger. Jag tittar ner i tunnan igen och häller i mat i en annan skål och sen när jag tittar upp så ser jag att Hatchi står i fönstret! Han hade hoppat upp på trädgårdsbordet och ställt sig i fönstret, hahaha. Där stod han och viftade glatt på svansen och undrade om han kunde få sin mat. Hahaha. Jag försökte säga till honom, låta bestämd. Men det hela var så roligt och han såg helt överlycklig ut så jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har en helt underbar hund!! Hahaha. Hur han nu kunde hoppa upp där vet jag inte, smidigt var det i alla fall för jag hörde inget som lät klumpigt i alla fall, haha. Men ett sånt bord är ju rätt högt liksom, nä jag fattar ingenting om hur han kunde hoppa upp.
Och jag önskade att jag hade kameran i närheten. Men den låg i jackfickan som hängde i hallen. Han hade hunnit hoppa in medans jag hade hämtat den.
Jag har verkligen haft turen att få två helt underbara hundar!! Minta är ju som hon är, hehe ^^
Hahaha aa alltså att se Hatchi står där i fönstret, ögonen som lyste av glädje och svansen gick som en liten propeller där bak, haha. Helt underbart!
Hundar kan verkligen få en att skratta och det när man verkligen behöver det som mest!